Det förekommer cookies på angelicablick.se. Genom att fortsätta läsa på angelicablick.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

  • Categories
  • ABOUT
  • Archive
  • 16:34 | May 23, 2013

    What about life.

    Vi alla har tuffa perioder här i livet. Någon gång under livet så går man igenom saker som får en må dåligt, bli ledsen eller kanske till och med deprimerad.
    I min blogg har jag aldrig riktat in mig på att vara personlig och det är inte min bloggs nisch heller – utan mode.
    Det är där jag vill lägga mitt fokus. För det är det jag brinner för, vad som gör mig glad och det jag vill hålla på med för resten av mitt liv!
    Andra kanske har ett intresse eller brinner för att måla, spela fotboll, vara duktig inom teknik eller alltid drömt om att bli lärare eller advokat.

    Jag har sållat bort  att dela med mig av saker i mitt liv som gjort mig ledsen, arg eller besviken här i bloggen. Visst, jag har låtit er fått veta om jag haft en dålig eller kämpig dag, eller om jag varit riktigt ledsen.
    Men jag har aldrig förklarat varför eller vad som hänt. Jag har känt att de varit orelevant och att jag vill hålla mitt privatliv för mig själv – för det förtjänar alla att få ha.

    På senare tid har jag fått kommentarer som gjort mig ledsen, såsom att ” Du är så opersonlig numera! Vad tråkig du är!” ..
    Jag förstår att det inte är så lätt för er att förstå, när jag inte berättat eller delat med mig av det jobbiga i mitt liv.
    Men samtidigt så måste vi förstå att jag inte är mer än människa och att jag med går igenom tuffa perioder.
    Jag ska försöka berätta och förklara för er, till den grad som jag själv känner att jag är kapabel till – Just för att ni kanske kan förstå varför jag kanske inte skrivit så mycket om mig själv det senaste året, eller varför jag emellanåt haft någon dag då jag inte skrivit fyra inlägg och istället ett eller två.

    För ca 1,5 år sen gick jag igenom en jättejobbig sak i mitt privatliv som fick mig att krasha känslomässigt och totalt. Jag fick helt enkelt en depression. Jag har alltså under några månader lidit av depression under 2011. Under denna tid hann jag och mitt X göra slut och bli ihop igen.
    Tiden gick och jag återfick mitt glada humör, men självklart så satt ledsamheten kvar någonstanns bakom revbenen.
    Under tiden skedde det massor av roliga saker med bloggen som gjorde mig på ett djupt sätt väldigt glad och lyckan blev större när jag även fick tag i en lägenhet i Stockholm, trots att jag och min dåvarande pojkvän mer eller mindre precis flyttat ihop.
    Så jag tog mitt pick och pack och flyttade och i samma veva gjorde jag och mitt x slut med varann igen.
    Under min första tid i Stockholm höll vi kontakten, men tillslut orkade ingen av oss mer och vi stängde av varann totalt. Det tog extremt hårt på oss båda efter att ha varit ihop i mer än 5 år. Månaderna gick och jag försökt överleva sommaren genom att resa, umgås med vänner och sköta mitt jobb. Efter några månader och mycket kämpande bestämde vi oss för att gå på date igen och försöka på nytt. Det funkade ett tag, men efter att ha haft ett sånt långt förhållande och nu bo på distans och samtidigt försöka laga något som var trasigt, gjorde mig bara mer och mer ledsen. Jag tappade aptit för livet och saker som brukade göra mig glad, gjorde inte det längre. I februari i år orkade varken min hjärna eller hjärta mer och vi skildes åt.

    Detta har pågått i över 1,5 år och jag under denna tid aldrig någonsin fått LANDA, andas ut och försöka få mig SJÄLV LYCKLIG.
    Under denna tid har jag även fått tampas med min mage, som nu är sönderstressad.
    Jag har inte fått vara 100% glad eller lycklig under 1,5 års tid och det tar EXTREMT mycket på kropp och själ. Jag har känt mig orkelös, oinspererad och bara så fruktansvärt ovärd. Sen är jag såklart SJUKT TACKSAM för allt fint i livet jag fått vara med om och att jag får jobba med det som jag ÄLSKAR!!

    Under den senaste tiden har jag haft mycket att tänka på och gå igenom. Jag har väl på nått sätt accepterat att jag mått dåligt och jag försöker rannsaka mig själv och då även tillåta mig själv att jag vissa dagar kanske inte mår tipptopp, vilket jag försökt att trycka bort och “täcka över”.
    Det är nu, på första gången på länge som jag känner att det börjar gå åt rätt riktning – men jag är fortfarande extremt känslig, och det är sånna kommentarer som får mig att då känns mig skitkass.
    Jag har under den senaste tiden försökt att lugna ner mig lite, ta dag för dag , lärt känna nya människor som ger mig lycka och styrka.

    Ett litet hopp har börjat gro någonstanns i djupet av magsäcken och jag är mer redo än vad jag varit på nästan två år.
    Mer än så vill jag varken skriva eller berätta om. Iallafall inte nu, inte nu när “såren” fortfarande är färska.
    Ni där ute som varit med om hjärtesorg, att en familjerelationen gått åt skogen eller att era drömmar krossats kanske känner igen er på något sätt och kan känna igen er i dom känslorna som uppstår. Tänk er att leva med dom frekvent under en sån lång tid och samtidigt försöka upprätthålla livet runtom. Det är inte lätt.
    Jag ber er inte att “tycka synd om mig”, men att kanske ha en viss förståelse för mig.

    I samma veva vill jag bara passa på att säga till er som alltid klickar er in här, skriver fina kommentarer och mail, peppar mig i motgångar och står vid min sida, att:  Ni finns i mitt hjärta och att jag älskar er. Ni ger mig så mycket glädje i denna jobbiga period i mitt liv och NI om några får mig att kämpa och även peppa mig själv. Ni är fantastiska människor, glöm inte det!
    Så, nu har jag förklarat min situation som jag befunnit mig i.
    Och med det sagt så blickar jag framåt och känner att mitt hjärta lättat en aning och att jag nu är reda för ljusare tider!

    241 kommentarer



    16:44 | September 24, 2011

    Sa har man lyckats att glomma bort vilket ar man ar fodd..

    Stress , stress, stress! Men tillslut så sitter jag i min lya iförd den skönaste och mysigaste tröjan jag har. som poesi för min kropp och själ. Jajjamensan!
    Jag har varit så stressad idag att jag tillochmed glömt bort vilket år jag är född. SANT!

    Efter att ha LÖPT från tåget för att hinna till systemet.
    Jag kommer in trött och i ren panik för att hitta det jag ska ha i rätt tid eftersom klockan var tio i stängning, för att sedan ställa mig i den GIGANTISKA kön inne på systemet. Jag har nog hunnit stå i en kvart i kö och är nästintill framme vid kassan när det plingar till i skallen ‘ JÄVLA SKIT! Jag har glömt mitt leg!!’.

    Jag börjar ivrigt leta i min väska, men utan framsteg. Nu har jag även hunnit komma fram till kassan. Jag får lite smått panik och säger ‘ Jag är ledsen men jag har glömt mitt leg, så jag kan tyvärr inte köpa det här! Kan jag ge det till dig?’. Den söta tjejen i kassan svarar och säger ‘ Jag känner igen dig, och jag vet att du är 88:a ..eller 89:a! eller?’ .. ‘ Ja, jag är 88:a!’ svarar jag snabbt, utan att ens tänka efter… WHAAAAAT?! Jag kommer på mig själv att tänka ‘ vadfan säger jag ? Jag är ju 90:a ? ‘
    Iochförsig så spelar det ju ingen roll, för jag är ju över 20! Men det är bara själva grejen.. vadfan sa jag så för? Förstår ni hur sjukt stressad jag måste ha varit när jag säger fel sådär? VIMSPANNA ANGELICA!

    Nu lugnar jag ner mig och slänger mig i soffan en sekund. Andas.

    Ps. HAHA, min tumme ser ju jätte konstig ut på bilden! jaja..

    Stress, stress, stress!But now I’m sitting in my coziest shirt I have. It’s like poetry on my body and for my soul. YEES!
    I’ve been so stressed out today that I even forgot what year I was born. TRUE!

    After running from the train to get to the liquorstore in time, until tonight.
    I come in tired and in pure panic to find what I needed for tonight and be on time cause they were closing in ten minute and then I had to wait in this giantqueue line to get to the register. I had stand in line for like 15 minutes and I was almost at the checkout when I realized that :  ‘Holy shit! I forgot my ID! “.

    I begin to eagerly look in my bag, but without progress. Now I was at the checkout aswell. I got a little bit of panic and said to the cute girl in the register :  ‘I’m sorry but I’ve forgotten my ID, so unfortunately I can not buy this!Can I give it to you? ‘. The cute girl at the counter responds and says’ I know you, and I know that you are born in 1988. .. or 89! or what?”.. ‘Yes, I was born in 88!’ I answered quickly, without even thinking …WHAAAAAT? I find myself thinking ‘What the fuck did I just say? Im born in 1990! ‘
    It  does not matter, because I’m of course over 20! But that’s just the thing .. why did I say so ? Do you understand how crazy stressed out I must have been when I make mistakes like that? FEY ANGELICA!

    Now I have calmed down and Im on the couch, to relax for a second.Breathe.

    Ps. HAHA, my thumb looks really wierd on the picture…

    12 kommentarer



    11:21 | August 6, 2011

    fonster&tankar

    Sitter i köket med kaffet i andra handen och tänker på sånt man egentligen inte borde tänka på.
    tusen tankar och tusen ord som aldrig kommer bli sagda. Med en stampande fot i golvet för att få grannarna att sluta skrika på varann, så tar jag mig en sipp kaffe igen och återgår till mitt ide av tankar.

    Sitting here with my coffe thinking about things I shouldn’t think about.
    thousands of toughts, running cross my mind. With a loud thump I stomp on the floor to make the neighbors stop screaming at eachother. I take a sip of my coffee and start thinking again.

    24 kommentarer



    22:24 | May 14, 2011

    you can be an actress , cause you sure did fool me

    141-1023x640
    De har alltid sagt att jag inte klär i ord, utan i text och bild. Jag har alltid skakat på huvudet och alltid lyckats famla bort mig bland tankar och känslor, alldeles för stora för att kunna hantera.

    Vi sa att vi en dag skulle försöka att måla världen i våra egna färger, men jag står fortfarande på tå för att försöka nå månen med penseln jag en gång fick av dig.

    Måla leenden, färglägga allt grått och skratta tills magen värker , bara för att kunna dölja det som bankar bakom stängda hjärtan.

    21 kommentarer




    12:12 | March 20, 2011

    21

    Idag fyller X 21 år!

    Vi har känt varann 8 år, varit ihop i sammanlagt 4 år, älskat varann, hatat varann, älskat varann igen.

    Du vet hur man får mig att fnissa, skratta tills magen värker. Du vet hur man gör mig ledsen , men samtidigt hur man gör mig lycklig.

    Du har försökt lära mig hur man räknar stjärnor på ett skoltak, kysst mig i nattens mörker, smygit dig in genom mitt fönster bara för att få vara nära, likaså jag.

    Vi är varandras motsatser, lika mycket som vi är så fruktansvärt lika.

    Ibland vill jag strypa dig, be dig att gå och gömma dig för en sekund. Ibland vill jag bara hålla om dig i all evighet för att aldrig behöva släppa taget, och viska i ditt öra att ‘ jag är förevigt din’

    38 kommentarer