16:34 | May 23, 2013

What about life.

Vi alla har tuffa perioder här i livet. Någon gång under livet så går man igenom saker som får en må dåligt, bli ledsen eller kanske till och med deprimerad.
I min blogg har jag aldrig riktat in mig på att vara personlig och det är inte min bloggs nisch heller – utan mode.
Det är där jag vill lägga mitt fokus. För det är det jag brinner för, vad som gör mig glad och det jag vill hålla på med för resten av mitt liv!
Andra kanske har ett intresse eller brinner för att måla, spela fotboll, vara duktig inom teknik eller alltid drömt om att bli lärare eller advokat.

Jag har sållat bort  att dela med mig av saker i mitt liv som gjort mig ledsen, arg eller besviken här i bloggen. Visst, jag har låtit er fått veta om jag haft en dålig eller kämpig dag, eller om jag varit riktigt ledsen.
Men jag har aldrig förklarat varför eller vad som hänt. Jag har känt att de varit orelevant och att jag vill hålla mitt privatliv för mig själv – för det förtjänar alla att få ha.

På senare tid har jag fått kommentarer som gjort mig ledsen, såsom att ” Du är så opersonlig numera! Vad tråkig du är!” ..
Jag förstår att det inte är så lätt för er att förstå, när jag inte berättat eller delat med mig av det jobbiga i mitt liv.
Men samtidigt så måste vi förstå att jag inte är mer än människa och att jag med går igenom tuffa perioder.
Jag ska försöka berätta och förklara för er, till den grad som jag själv känner att jag är kapabel till – Just för att ni kanske kan förstå varför jag kanske inte skrivit så mycket om mig själv det senaste året, eller varför jag emellanåt haft någon dag då jag inte skrivit fyra inlägg och istället ett eller två.

För ca 1,5 år sen gick jag igenom en jättejobbig sak i mitt privatliv som fick mig att krasha känslomässigt och totalt. Jag fick helt enkelt en depression. Jag har alltså under några månader lidit av depression under 2011. Under denna tid hann jag och mitt X göra slut och bli ihop igen.
Tiden gick och jag återfick mitt glada humör, men självklart så satt ledsamheten kvar någonstanns bakom revbenen.
Under tiden skedde det massor av roliga saker med bloggen som gjorde mig på ett djupt sätt väldigt glad och lyckan blev större när jag även fick tag i en lägenhet i Stockholm, trots att jag och min dåvarande pojkvän mer eller mindre precis flyttat ihop.
Så jag tog mitt pick och pack och flyttade och i samma veva gjorde jag och mitt x slut med varann igen.
Under min första tid i Stockholm höll vi kontakten, men tillslut orkade ingen av oss mer och vi stängde av varann totalt. Det tog extremt hårt på oss båda efter att ha varit ihop i mer än 5 år. Månaderna gick och jag försökt överleva sommaren genom att resa, umgås med vänner och sköta mitt jobb. Efter några månader och mycket kämpande bestämde vi oss för att gå på date igen och försöka på nytt. Det funkade ett tag, men efter att ha haft ett sånt långt förhållande och nu bo på distans och samtidigt försöka laga något som var trasigt, gjorde mig bara mer och mer ledsen. Jag tappade aptit för livet och saker som brukade göra mig glad, gjorde inte det längre. I februari i år orkade varken min hjärna eller hjärta mer och vi skildes åt.

Detta har pågått i över 1,5 år och jag under denna tid aldrig någonsin fått LANDA, andas ut och försöka få mig SJÄLV LYCKLIG.
Under denna tid har jag även fått tampas med min mage, som nu är sönderstressad.
Jag har inte fått vara 100% glad eller lycklig under 1,5 års tid och det tar EXTREMT mycket på kropp och själ. Jag har känt mig orkelös, oinspererad och bara så fruktansvärt ovärd. Sen är jag såklart SJUKT TACKSAM för allt fint i livet jag fått vara med om och att jag får jobba med det som jag ÄLSKAR!!

Under den senaste tiden har jag haft mycket att tänka på och gå igenom. Jag har väl på nått sätt accepterat att jag mått dåligt och jag försöker rannsaka mig själv och då även tillåta mig själv att jag vissa dagar kanske inte mår tipptopp, vilket jag försökt att trycka bort och “täcka över”.
Det är nu, på första gången på länge som jag känner att det börjar gå åt rätt riktning – men jag är fortfarande extremt känslig, och det är sånna kommentarer som får mig att då känns mig skitkass.
Jag har under den senaste tiden försökt att lugna ner mig lite, ta dag för dag , lärt känna nya människor som ger mig lycka och styrka.

Ett litet hopp har börjat gro någonstanns i djupet av magsäcken och jag är mer redo än vad jag varit på nästan två år.
Mer än så vill jag varken skriva eller berätta om. Iallafall inte nu, inte nu när “såren” fortfarande är färska.
Ni där ute som varit med om hjärtesorg, att en familjerelationen gått åt skogen eller att era drömmar krossats kanske känner igen er på något sätt och kan känna igen er i dom känslorna som uppstår. Tänk er att leva med dom frekvent under en sån lång tid och samtidigt försöka upprätthålla livet runtom. Det är inte lätt.
Jag ber er inte att “tycka synd om mig”, men att kanske ha en viss förståelse för mig.

I samma veva vill jag bara passa på att säga till er som alltid klickar er in här, skriver fina kommentarer och mail, peppar mig i motgångar och står vid min sida, att:  Ni finns i mitt hjärta och att jag älskar er. Ni ger mig så mycket glädje i denna jobbiga period i mitt liv och NI om några får mig att kämpa och även peppa mig själv. Ni är fantastiska människor, glöm inte det!
Så, nu har jag förklarat min situation som jag befunnit mig i.
Och med det sagt så blickar jag framåt och känner att mitt hjärta lättat en aning och att jag nu är reda för ljusare tider!

241 kommentarer